Tack vare draghjälp från en rad svenska organisationer – kyrkliga, privata och statliga – fridlystes Barbilla efter flera års kamp och sega förhandlingar med costarikanska myndigheter. På 80- och 90 talen var Barbilla mer känt under det svenska kampanjnamnet ”Kyrkornas regnskog”.
Ingemar Hedström (Marines pappa) hade då tillsammans med några vänner startat en stiftelse (1990) och fick Costa Ricas miljöministers personliga uppdrag att presentera en nationalparksplan eftersom ministern också tyckte man borde fridlysa Barbilla. Vår egen Anna Lindh tog till skarp orda i ett brev till Costa Ricas myndigheter om att göra Barbilla till nationalpark, eftersom SIDA bistått med medel i projektet. Inom någon dag röstade då plötsligt Costaricanska parlamentet igenom att Barbilla skulle bli nationalpark och därmed skydd för den urskog som täcker 12 000 ha på karibiska sluttningen i Costa Rica, och Ingemar fick samtidigt det Nationella Miljöpriset för sina insatser.
Barbilla är dock ingen isolerad urskogs-ö, utan den är omsluten av indianreservat och andra naturskyddsområden. Fortfarande strövar flera jaguarer, pantrar och pumor omkring i området och det ett bra tecken på att naturen är intakt och orörd.