Resdagbok på vår populäraste rundresa, Regnskog och Strand!

Efter en natt på Palacio Hotel hade jag återhämtat mig från flygresan och var ivrig att ta mig an den tropiska regnskogen. Strax efter 06 möttes jag av Marco i receptionen, guiden som skulle göra oss sällskap till Tortuguero. Trots att jag var uppe i ottan kände jag mig ordentligt utvilad.  Efter 2,5 timmars resa gjorde vi ett frukoststopp på en mysig restaurang i staden Guapiles. Maten var autentiskt Costarikanskt och mycket välsmakande. Efter stoppet begav vi oss sedan vidare i den bekväma bussen. Marco visade sig vara en kunnig guide som förklarade på både spanska och engelska. Längs vägen gav han oss både en och annan lektion om landet samtidigt som han delade med sig av massa tips. Färden slutade i staden La Pavona -den lilla ”hamnen” varifrån båtarna går ut till det stora deltaområdet som väntade oss.

Den en timmes långa båtturen var en upplevelse i sig. Motorbåtarna var förvånansvärt bekväma och tillsammans med andra förväntansfulla människor färdades jag fram i vågornas skvalp. Här fick vi en försmak på vad vi hade att vänta oss de kommande dagarna.

Tortuguero omfattar inte bara den 35 kilometer långa strand där havssköldpaddorna lägger sina ägg.  Staden har även tät regnskog med slingrande kanaler där så många andra djur har sin hemvist.

Väl på plats välkomnades vi av personalen på Pachira Lodge. Vi tilldelades varsin välkomstdrink som bestod av ingefära, lime och råsocker; en riktig höjdare om ni frågar mig. Det lokala namnet är ”Agua Sapo” och är en favorit bland lokalbefolkningen. Medan vi smuttade på våra drinkar blev vi tilldelade våra rumsnummer och sedan ombedda att slå oss ner i den stora matsalen. När vi var mätta och belåtna stod vårt bagage fint uppradat vid entrén. Fulla av förväntan begav vi oss alla mot våra bungalows.

Pachira, Evergreen och Aninga Lodge

Lodgenrna erbjuder bungalows och standardrum som alla har samma design. Här fick man verkligen känslan av att man blev ett med naturen. Man somnade till ljudet av syrsor, grodor, vrålapor och annat smått och gott. Min bungalow hade nämligen inga glasfönster, istället var fönsterkarmarna täckta med tjocka myggnät som klädde dem och jag delade regnskogen med alla möjliga varelser. Lite läskigt men framförallt otroligt häftigt!

De stora paraplyerna placerade utanför varje bungalow gav en tydlig indikation på att jag befann mig i regnskog. Här regnar det upp till sex meter om året så att ta med regnponcho är en god idé.

Efter att ha kommit till ro i min bungalow, duschat av mig och hunnit vila lite i min säng kunde äventyret börja!

Flodtbåtsur i Tortuguero nationalpark

Vi samlades vid piren där vår guide mötte upp oss. Julio som nu var vår nya guide välkomnade oss ner i båtarna. Säkerheten är viktig och flytväst var ett måste. Framför oss väntade nu cirka två timmars upptäcktsfärd till ”sjöss” på det enorma nationalparksområdet. Deltat består av kanaler som alla ingår i den stora parken. Julio guidade oss in i ett utav Costa Ricas biologiskt rikaste områden och våra blickar var högt upp i trädkronorna. Bland alla de många djurarter som finns här var det apor och sengångare som var vår absoluta önskan att få se.

Julio gav oss massvis av matnyttig information om parken samt om alla de arter som går att finna i den medan vår kapten förde oss djupare in längs kanalerna. Under de kommande timmarna fick vi se en grupp med spindelapor, tre leguaner, två andra sorters ödlor och massvis av fågelarter varav både den gröna och röda arapapegojan. Enligt Julio är den röda väldigt sällsynt här på östkusten. Trots att de befann sig högt ovanför oss var det enkelt att förstå dess pondus då de ståtligt briljerade uppe i trädtopparna. Vi fick även se flertalet tukaner med sina färgglada näbbar. Och tro det eller ej! Inte bara en, utan TVÅ sengångare!

Mellan klockan 19 och 20 serverades en god middagsbuffé i matsalen där vi alla åt oss mätta. Tiden både innan och efter var upp till oss själva att bedriva på valfritt sätt.  Jag valde själv att ta det lugnt på mitt rum men det var många som svalkade sig i den stora sköldpaddsformade poolen. Vid den mysiga poolbaren valde många att koppla av med en dryck. Föredrog man att hänga vid loungen fanns det gratis te, kaffe samt kex att tillgå under dagarna. Det blev tidig läggdags då den höga luftfuktigheten samt de nya upplevelserna gjort mig trött.

Dag 2-Hike i regnskogen och besök i Tortuguero village

Efter frukost tog Julio med oss på en liten vandringstur kring Pachira Lodge. Stigarna var lätta att promenera på, anpassade så att även rullstolsbundna kunde delta. Här kan man se massor av djur och fåglar men just idag var det lite mindre på grund av regnet men vi fick se en hel del spännande växter samt några jätte söta vrålapor. Julio visade sig vara kunnig och imponerade åter igen med sina berättelser om de olika växterna. Rundan tog cirka en timme med flertalet stopp med information och var väldigt intressant. Den gav en inblick om evolutionen, sambanden i naturen och hur olika växter kan användas. Att vi inte såg så mycket djur spelade ingen roll då vi fick se desto mer senare under dagen. Efter rundan kunde de som ville åka zipline, d.v.s linbana mellan trädtopparna. Jag avstod då jag redan hade bokat in detta vid senare tillfälle i Monteverdes regnskog.

Strax efter lunch begav vi oss mot båtarna. Det var dags för ett besök i den lilla byn Tortuguero. Byn ligger bara fem minuters båtfärd från Lodgerna och välkomnade oss med en genuin karibisk atmosfär. Här bor cirka 2000 invånare och staden är helt beroende av turism. Genom en promenad längs det lilla stråket med restauranger och små butiker trängde budskapet ”Pura vida” (fritt översatt rent liv=fånga dagen) tydligt fram. Lokalbefolkningen stod och sålde kokosvatten direkt ut kokosnöten och här fanns tillfälle att göra många fynd i de små souvenirshoparna.

Vi gjorde även ett besök på stranden. Det ljuvliga skvalpet från de karibiska vågorna gjorde en genast sugen på ett dopp. Dock avråddes vi starkt att bada p.g.a. förekomsten av både tjurfisk och barracudafiskar.

Stranden i Tortuguero är den viktigaste platsen för den utrotningshotade gröna jättesköldpaddan på hela den västra jordhalvan. Men den är också hem till havslädersköldpaddan, karettsköldpaddan samt den oäkta karettsköldpaddan. På den över 35 kilometer långa stranden lägger flera hundra tusentals honor sina ägg varje år. Tyvärr var jag där under fel tidpunkt men fick en tydlig insikt av Julio om hur äggläggningen går till. Här fanns även spår av sköldpaddornas gropar kvar. Efter det två timmar långa besöket i Tortuguero begav vi oss åter till Pachira Lodge för att senare njuta av middagen.

Att vi befann oss mitt ute i tropisk regnskog fanns det ingen tvekan om. Under mina dagar på Pachira Lodge fick jag se flera spindelapor, skrikapor, pilgiftsgrodor, en tarantella, fladdermöss, ödlor (varav stora leguaner) och massvis av konstiga fåglar-allt i princip utanför dörren till min bungalow. Det är inte svårt att förstå varför man kallar Tortuguero för Costa Rikas Amazonas och trots otur med vädret lämnade ingen med sur min. Tortuguero levererade helt enkelt!

Nästkommande dag var det dags att ta sig an stadslivet i staden La Fortuna. Staden är mest känd för sin närhet till vulkanen Arenal som är en stor attraktion bland både turister och Costaricaner. Pachira Lodge stod även nu för transfern tillbaka till Guapiles där vi denna gång stannade för en välsmakande lunch. Efteråt blev vi upphämtade av en minivan som tog oss hela vägen till La Fortuna.

Väl i La Fortuna checkade jag in på Hotel Montereal, ett mysigt boende med utsikt över vulkanen. Området hade en liten pool att svalka sig i och mitt rum var trevligt inrett med allt vad jag behövde. Jag öppnade dörren till den rymliga balkongen, slog mig ner på en stol vid det lilla bordet och såg hur vulkanens silhuett imponerade precis framför mig.

Själva staden var mysig att promenera i. Det fanns det man behövde samt ett stort utbud av restauranger, allt från biffar till små sodas. Sodas är små inhemska restauranger med Costaricansk mat till en förmånlig peng. Vill man testa på den riktiga matkulturen här så bör man testa detta i just en ”soda”.

Hästridning och vattenfall

Min första utflykt i La Fortuna var till La Fortuna Catarata, stadens vattenfall dit vi skulle rida. Som planerat hämtades jag upp i hotellets reception och skjutsades sedan till utflyktens start tillsammans med ett par andra resenärer. Trots att jag inte suttit på en hästrygg sedan barnsben gick ridningen bra. Hästarna såg ut att vara välgödda och ha det bra, vilket för mig är väldigt viktigt. Efter cirka 40 minuters ridning i lugnt tempo, mestadels plant men även lite mindre backar, ”parkerade” vi hästarna i en liten hage. Här skulle de få vila, äta och dricka medan vi fortsatte till fots ner mot vattenfallet.

Vandringen ner bestod mestadels av trappor men även smala snår genom skogen. Det var skönt att få gå i skugga!

Jag hade sett fram emot att få svalka mig i det kalla vattnet men OM jag blev överraskad över hur mäktigt vattenfallet var! 72 meter upp i skyn stoltserade detta naturfenomen med all sin prakt. Vattnet forsade ner med en styrka som fängslade våra blickar. Det fanns även en liten oas där man kunde svalka sig i klart, iskallt vatten men man fick vara försiktig då strömmarna var otroligt starka.

Efter att ha svalkat av oss (och självklart tagit massvis av bilder på vattenfallet) begav vi oss uppåt igen. Medan vandringen ner varit behaglig var nu tillbakavägen något jobbigare. Det krävdes några stopp på vägen för tid att återhämta oss. Väl tillbaka vid hästhagen sadlade vi om för att sedan rida tillbaka. Efter skjuts till hotellet hade vi nu några timmar på egen hand för vila och lunch. Jag åt en traditionell ”Casado” i en utav sodorna inne i stan. En Casado är en traditionell måltid (oftast lunch) där huvudingredienserna består av ris, bönor och någon typ av kött, fisk eller fågel. Övriga tillbehör och grönsaker varierar beroende på restaurang.

Vandring och varma källor runt Arenal

Efter lunch var det dags för nya äventyr. Nu skulle jag få se Arenal på nära håll vilken jag verkligen sett fram emot. Vi hämtades upp för att köras dit där den cirka två timmar långa vandringen skulle gå av stapeln. Guiden visade sig vara mycket kunnig och hade en hög dos av humor. Hiken tog oss igenom plantager av bl.a. banan, ananas, papaya och under turens gång gick vi på stelnad lava som tidigare kommit från vulkanens inre. Hiken var mestadels plan men lutade stundvis uppåt. Man behöver inte vara atlet för att delta, de flesta med en bra grundfysik klarar av den men bekväma skor är att föredra. Efter bara en liten bit stannade vi upp för foton och man förstod genast varför stoppet var planerat just här. Utsikten över den mäktiga vulkanen och Lake Arenal var enastående!  När alla tagit foton fortsatte vi ytterligare en bit tills vi kom till en annan utsiktsplats. Här hade vi Arenal framför oss och på andra sidan sjön där solen just nu höll på att sakta dala ner. Här stannade vi en stund för foton och insöp den vackra utsikten.

Ett perfekt avslut på dagen var ett besök på ett vulkaniskt spa. Här kunde vi välja och vraka mellan massvis av tempererade, mineraliska källor som alla var uppvärmda av vulkanen. Efter badet bjöds det på en stor middagsbuffé på spaområdet innan det var dags för hemfärd.

Nästa dag stod vår transfer redo för att ta oss till nästa destination; Monteverde. Resan tog omkring två timmar och inkluderade ett fika-och toalettstopp i Tilaran. Trots att man varken behövde besöka toaletten eller köpa kaffe var det väl värt att stiga ur bussen. Utsikten från kaféets terrass bjöd nämligen på spektakulära vyer! Detta är kanske en av de finaste vyerna jag någonsin sett så glöm för guds skull inte att ha kameran nära till hands!

Väl framme på Monteverde Country Lodge hann jag bara checka in och kasta in mitt bagage på rummet innan jag skulle bli upphämtad. Jag hade nämligen en kaffe- och chokladtur som väntade denna soliga eftermiddag.

Eftersom att jag ser mig själv som lite av en ”kaffoman” tyckte jag att det var passande att få en lektion i hur tillverkningen går till. Och vem vill inte veta hur man gör choklad? (och förhoppningsvis få provsmaka lite).

Vi var en liten grupp som guidades runt bland de stora kaffeplantagerna, blev visade hur man samlade, rostade, skalade och malde bönorna samt fick möjlighet att själva testa dessa processer. Vet ni förresten att av lätt, mellan och mörkrostat kaffe så är det lättrostat som innehåller mest koffein?Efter provsmakningen av vårt egentillverkade kaffe var det dags att lära oss hur man tillverkar choklad. Vi fick själva dra de stora sockerrören genom en kompressor för att få ur sockervätskan, fick lukta och smaka på den råa kakaobönan och se hur rostnings-och malningsprocessen går till. Tillslut smaksatte vi chokladen med chili, salt och socker. Och självklart fick vi även smaka!

I den lilla butiken vid entrén kunde man sedan köpa med sig kaffet och chokladen som producerats här, en souvenir många införskaffade sig. Utflykten var väldigt informativ, spännande och vi blev insatta i processerna.

Tillbaka på Monteverde Country Lodge vilade jag ut. Nästkommande morgon bjöds det på en Costaricansk frukost och sedan begav det sig mot Selvatura Park där en massa äventyr väntade.  Här hade jag förbokat fyra utflykter: canopy, hängbroar, ett besök i kolibriparken samt den stora fjärilsträdgården.

Äventyr i Selvatura Park

”Canopy” är en linbana som man åker i mellan trädtopparna. Just Selvatura Park har en av de längsta banorna i landet med sina 15 linor och 18 plattformar. Gruppen bestod av turister i alla åldrar, alla ivriga att ta sig an banorna. Vi spändes fast i bergsklättningsutrustning så att vi säkert satt fast i kablarna när vi en och en sedan svingade oss ut över den mäktiga regnskogen. Killarna som höll i det var både proffsiga och underhållande. Trots att man befann sig flera hundra meter över marken kändes det tryggt att vara i deras sällskap.

Den sista linan; 1 kilometer lång (!) var den som många av oss hade väntat på. Här hade man möjlighet att prova ”Superman”. Detta innebär att man, i stället för att sitta upprätt i selen, flyger fram liggandes med ryggen upp mot himlen och magen ner mot skogen. Förutom att man får möjlighet att se den vackra naturen från ett helt nytt perspektiv är det en fantastisk adrenalinkick! Om jag provade? Självklart!

För de som inte är lika äventyrslystna, eller av andra skäl inte ville testa på canoping fanns det ett annat alternativ. Molnskogens vackra natur går nämligen även att se till fots. De vackra dalgångarna korsas av hängbroar som sträcker sig över den täta skogens flora och fauna. Här fick vi under guidning veta att det finns över 2500 olika växter och träd. En av världens vackraste fåglar, Quetzalen, lever också här. Tyvärr fick vi inte tillfälle att se denna.

Efter hängbroarna var det dags för lunch och vi åt oss mätta i den mysiga parkrestaurangen. Sedan gjorde vi ett kort besök i kolibriparken där vi fick se 14 olika arter på nära håll. De små fåglarna flög runt i det fria men stannade gärna omkring parken p.g.a. att de här blev matade med nektar. Att få en bild på de små liven var i princip omöjligt då deras vingar rör sig i en otrolig hastighet. Fjärilsträdgården (Centralamerikas största) bjöd på massvis av fjärilar i olika färger. Det stora ”växthuset” är hela 2700 kvadratmeter stort och är hem åt mellan 15 och 50 olika arter beroende på årstid. Här fick vi förutom den blå Morphofjärilen se många andra färgstarka arter. Trots att det var ett stort växthus fick man p.g.a. den stora ytan känslan att de flög i det fria. Vi fick massvis med information om fjärilarna och fick även tid till att utforska och ta foton på egen hand. Ett tips är att inte ha på sig för mycket kläder då det är väldigt varmt och fuktigt i fjärilshuset.

Efter dagen i Selvatura Park transporterades vi tillbaka till Monteverde Country Lodge där jag hade en lugn kväll och vilade ut.

Nästkommande morgon nästan studsade jag upp ur sängen. Jag var verkligen exalterad över att jag bara inom några timmar skulle befinna mig på stranden. Stranden som jag längtat så efter! Stranden där jag skulle få bada i Stilla havet!

Resan till strand- och semesterstaden Samara bjöd på många vackra vyer och i staden Limonal gjorde vi ett kortare stopp för transferbyte. Här stannade vi till vid en rastplats med ett mysigt café. Folk passade på att gå på toaletten och köpa smarriga bakelser. När jag åter kom ut på parkeringen stod en massa människor med blickar och kameror riktade upp mot trädtopparna. Min nyfikenhet tvingade mig såklart dit för att se vad som kunde vara så spännande. Det visade sig sitta, inte bara en, utav två röda arapapegojor där uppe. En av chaufförerna talade om att papegojparet suttit där i samma träd i flera år och fortsätter att återkomma dit. Så missa inte att blicka upp i träden vid rastplatsen i Limonal! Och passa även på att smaka de goda bakelserna caféet serverar.

Vi ankom till Hotel Montelaguna Boutique på eftermiddagen. Här möttes vi av utomordentlig service i receptionen. Hotellet ligger mitt emellan orterna Carillo och Samara vilket gjorde att jag fick en inblick i de båda. Orterna ligger endast sex kilometer ifrån varandra och promenaden längst de vackra, tomma stränderna erbjuder flera dopp längs vägen.

Playa Carrillo visades sig vara en liten pittoresk strand som omges av vackra, höga palmer i den lilla viken.  Själva staden, eller byn, är väldigt liten och backig. Här finns ett fåtal restauranger, hotell samt små butiker men för övrigt inte mycket att se. Det är helt klart stranden som lockar hit de turister som kommer. Carrillo är verkligen en gömd pärla. Under min promenad längst med stranden fick jag se en familj skrikapor. De upptog min uppmärksamhet länge då de var minst tio stycken som hoppade runt och lekte där uppe. Fyra av dem var dessutom bara små bebisar.

I kontrast till Carrillo var det mer fart och fläkt i Samara. Förutom att vara en strandort med allt vad det innebär är det också ett fiske- och jordbrukssamhälle. Här är utbudet av hotell, restauranger och barer stort men ändå fick jag en känsla av att den staden har en själ. Samara visade sig verkligen vara något extra. Utbudet av aktiviteter som linbana, hästridning, fiske, dykning och snorkling såldes vid varje hörn så man behövde inte gå rastlös. Jag som endast hade två dagar att spendera här passade mest på att bara strosa runt och insupa den härliga atmosfären då allt fanns inom promenadavstånd. Samara har en utav Costa Ricas vackraste stränder och det är inte svårt att förstå varför så många väljer att gifta sig just på denna strand. Samtidigt som att staden var väl anpassad för turister fanns det en bevarad ”ticokänsla”. ”Ticos” är benämningen på lokalbefolkningen i Costa Rica.

Delfiner, snorkling och kajak 

Jag hade förbokat två turer från Hotel Montelaguna. Förutom att ligga och steka vid den mysiga poolen ville jag ju utforska vad Stilla havet hade att erbjuda. Därför hade jag bokat in en utflykt med delfinsafari och snorkling en utav dagarna.

Delfinturen innefattade både upphämtning, avlämning samt snorkling bland korallrev. Vi var cirka femton personer av olika nationaliteter som alla var ivriga att få se delfiner. Under resan ut bjöds det på förfriskningar som iste, vatten, ananas och vattenmelon. Efter bara någon timme fick vi äntligen se de vackra djuren. Vi fick se massvis av delfingrupper och de simmade alldeles intill båten och var riktigt lekfulla då de vid några tillfällen simmade precis framför fören.

Längst resans gång erbjöds den som ville att hoppa i och svalka sig i det blå. Vissa valde att sitta kvar ombord medan andra tog rutchikanan ner i svalkan. Efter bad och snacks begav vi oss sedan mot ön Chora. Detta är en alldeles magisk plats med kritvit sand och hem till massvis av leguaner och krabbor. Här utforskade vi ön för att sedan se vad Stillahavslivet hade att erbjuda. Vi lånade snorkelutrustning och sedan guidades vi ut i det stora korallrevet. Vi fick se massvis med fisk och flertalet stora snäckor.

Nästa dag var det dags för kajakpaddling och mera snorkling. Medan vi två och två paddlade ut på det lugna vattnet blickade vi in mot Samaras vackra strand och såg de höga palmträden svaja i skyn. På den lilla ön bjöds det på färsk frukt och sedan begav vi oss in i vattnet för snorkling.

Trots de båda utflykterna fick jag gott om tid att utforska både Carillos vackra strand och Samaras bohemiska vibe under mina två nätter på Hotel Montelaguna. Nu var det dags för min slutdestination; Tamarindo.

Egentligen visste jag inte så mycket om Tamarindo mer än att lokalbefolkningen brukar kalla det för ”Tamagringo” p.g.a. det höga antalet turister. Och visst stämde det! Staden är full med partysugna, surf- och soldyrkande turister. Och jag var ju en av dem! Staden är ganska liten, kanske ännu mindre än vad jag väntat mig med utbudet är desto större. Hit kommer turister från hela världen: partysugna backpackers, småbarnsfamiljer, förälskade par och äventyrslystna surfare.

Jag hade bokat ett rum på Hotel Diria och efter att ha checkat in var jag ivrig att få komma ner till stranden för att se den omtalade solnedgången. Här sägs det att ingen solnedgång är den andra lik.

Bara fotsteg från mitt rum befann jag mig på stranden där den varma sanden smekte mina fötter. Jag blickade ut mot havet och det stora orangea klotet som just höll på att sjunka bortom horisonten. Jag var inte ensam om att förundras av detta mäktiga fenomen, folk stod som trollbundna med sina kameror och mobiler. Själv kunde jag inte sluta titta. Solen, vågornas brus och folkets myller omfamnade alla mina sinnen. Här såg jag fram emot att få spendera mina sista veckor i Costa Rica.

/Anna Deltinger